Efter avslutad gurschomgång uppmärksammades att flera oegentligheter inträffat i samband med dealerns handhavande av kortleken. Bland annat hade ett kort oavsiktligt exponerats innan korrekt spelmoment, samt hade en spelare tilldelats sex kort istället för föreskrivna fem. Vidare hade en annan spelare, i sin iver att ta emot nya kort, själv blottat dessa genom att slå upp dem i luften.
Tvist uppkom om i vilken utsträckning dessa händelser kunde hänföras till principen om dealer’s fault och vilka rättsföljder som i så fall skulle inträda.
Högsta Domstolen konstaterar att principen om dealer’s fault utgör en central men hittills relativt osystematiserad del av Gurschens rättsordning. Principen fyller funktionen att fördela risken för procedurfel som uppstår vid kortgivningen, vilken av tradition åvilar dealern som förtroendeperson.
Domstolen delar den i doktrin framförda uppfattningen att dealer’s fault är mångfacetterad och att principen inte bör tillämpas schematiskt, utan kräver en differentierad analys beroende på feltyp och kausalitet.
När dealern råkar ge ett öppet kort som inte utgör floppen eller annars är avsett att visas, uppstår en situation där informationsasymmetrin rubbas genom dealerns handlande. Domstolen finner att det i dessa fall är förenligt med Gurschens anda att den berörda spelaren ges ett val:
Denna valrätt utgör en proportionerlig rättsföljd som återställer balansen utan att spelet behöver ogiltigförklaras.
När en spelare, genom dealerns förbiseende, tilldelas sex kort istället för fem, är felet mer ingripande men fortfarande hänförligt till dealerfunktionen. Domstolen uttalar att den vedertagna rättsföljden – att ett kort dras bort slumpmässigt – är förenlig med både rättvisa och spelets funktionella krav.
Att ett sådant slumpmässigt bortdragande kan väcka affekt hos spelaren, såsom i NJA 2026 s. 17 – “Arvids ilska”, påverkar inte bedömningen. Affekt är en konsekvens, inte en rättsgrund.
Domstolen finner anledning att särskilt klargöra gränsen för dealer’s fault i förhållande till spelares egna handlingar. När en spelare, driven av iver eller otålighet, själv blottar sina kort genom att slå upp dem i luften eller på annat sätt göra dem synliga för övriga spelare, kan detta inte hänföras till dealern.
Sådant agerande utgör ett självständigt handlande och faller därmed utanför principen om dealer’s fault. Att spelaren ännu inte fullt ut tagit korten i hand förändrar inte denna bedömning. Ansvaret för kortens exponering vilar i dessa fall på spelaren själv. Domstolen noterar att denna uppfattning även vunnit stöd i doktrin och i vad som i sammanhanget betecknats som en ”avhandling”, vars resonemang framstår som välgrundade.
Sammanfattningsvis finner Högsta Domstolen att:
Principen ska tillämpas återhållsamt och med fokus på kausalitet och ansvarsfördelning.